”Jag hade aldrig kunnat gissa att du är en löpare…”. Ibland är det så jävla svårt. Att tvätta bort den där bilden av hur man förväntas se ut för att vara det man är. Eller inte är.
”Jag hade aldrig kunnat gissa att du är en löpare…”. Ibland är det så jävla svårt. Att tvätta bort den där bilden av hur man förväntas se ut för att vara det man är. Eller inte är.
Igår fick jag återigen ”komplimangen” (eller vad tusan det nu är) i form av uttalandet följt av bisatsen; ”…du ser snarare ut som någon som håller på med styrketräning?”.
Nu tänkte jag för omväxlings skull inte ägna ytterligare ett inlägg åt diskusisionen kring hur vi bedömer andra och oss själva. Hur är det nu egentligen? Långdistanslöpare = smala, smärta, lätta. Sprintlöpare = Starka, explosiva, halvlätta till tyngre. Det säger sig själv. Att ska man springa långt så vill man inte ”kånka runt” på för mycket. Och både muskler och onödigt fläsk väger ju en del.
När jag gav mig ut på min efterlängtade lördagsmorgonrunda imorse kom det till mig. Mekanikens gyllene regel. Visst minns ni den? ”Det man vinner i kraft förlorar man i väg” (och tvärtom).
Det tycks ju som att det, åtminstone vid första anblick gäller även för exempelvis träning? Ju starkare du är (åtminstone ur perspektivet mycket muskler = tyngre) du är desto kortare kan du springa (dvs. desto mer explosiva muskler har du) och på samma sätt – ju lättare du är (dvs. ju längre, smidigare muskler du har – desto längre kan du springa). Och ja, det är ju en teori att baserat på det så kallade konditionsvärdet (som utgår ifrån den mängd syre som kroppen klarar att ta upp). Det finns formler för att exempelvis räkna ut hur mycket snabbare man blir per kilometer om man går ner i vikt (läs exempelvis mer om det här: Så mycket snabbare blir jag av att gå ned i vikt).
Men, måste man verkligen kompromissa mellan att kunna lyfta tungt och att kunna springa långt (och inte alltför långsamt)? Svaret är att det ju givetvis beror på vad du vill uppnå.
Vill du att din kropp ska hålla länge – och framförallt – vill du ha en stark kropp som orkar mycket – inklusive ”flåsigare” pass med god kondition – så bör din träning vara mångsidig. Vill du bli världsmästare i styrkelyft så behöver du sannolikt lägga mer fokus på styrketräningen än på konditionsträningen. Och vill du bli ultralöpare så bör du givetvis träna mer uthållighets- och konditionsträning än styrka. Men. Och nu kommer det viktiga MEN. För de allra, allra flesta av oss. Vi som liksom tillhör den så kallade ”amatörmassan” så kommer styrketräningen snarare att göra oss större nytta än skada när vi ska springa .
Jag ser till mig själv. Jag lyckades pressa ner min tid på marathon till under 4 timmar (med ungefär 5 minuter – inklusive en kisspaus vid 21 km) trots (eller kanske snarare tack vare) att jag också fixade tresiffrigt i marklyft ett par månader senare . Detta med en kropp som är betydligt ”kralligare” än förra året…
Jag ler som vanligt för mig själv där jag springer. Och när jag når toppen på Västerbron så kommer jag att tänka på vad Calle brukade säga i början av min ”styrketräningskarriär”; ”En stark kropp är mer användbar”. Ja – och fy sjutton vad härligt det är att känna att jag fortfarande fixar att springa, utan att ha ont någonstans samtidigt som jag känner mig stark! Jag känner mig verkligen ”användbar” nu! Och jag vet att Calle också insett vilken utmaning jag är. För jag kommer – uppenbarligen – springa minst ett marathon till. Samtidigt har jag satt som ett (kanske orimligt ) målatt fixa 120 kg+ i marklyft och 100 kg i knäböj nästa år.
Och det finns ju alltid två sidor av myntet. Så – åtminstone gällande min egen träning så har jag konstaterat att jag får skruva lite på reglerna. ”Det jag vinner i kraft vinner jag i väg”! Oavsett om det handlar om att orka/kunna springa längre eller att orka/kunna lyfta stången hela vägen upp!
Vill du lära dig mer om hur du kan kombinera styrketräning och löpning, då rekommenderar jag dig att läsa mer om så kallad hybridträning (Google’a på ”hybridträning”). Du kan också läsa mer på Löpning + styrketräning = sant.