Trycket stirrade ilsket upp på mig när jag hällde upp skålen med yoghurt. Jag hade inte ens fått i mig dagens första kopp kaffe och var inte redo. ”BÄST FÖRE 29 SEP”.
Trycket stirrade ilsket upp på mig när jag hällde upp skålen med yoghurt. Jag hade inte ens fått i mig dagens första kopp kaffe och var inte redo. ”BÄST FÖRE 29 SEP”.
Gulp! Ja, det är två veckor kvar – sen närmar jag mig 40 i rasande fart. Att kunna säga att man är 35 är ändå ”ok”. 36 – det är det närmaste undergången man kan komma. Jag minns när jag skulle fylla 30. Då hade jag inte någon riktig ”noja”. Kanske mest för att min 30-årsdag firades med en växande 7 månaders gravidmage och att det som komma skulle upptog mer fokus än just de faktum att jag skulle byta tiotalssiffra.
Bara så sent som för en vecka sen fick jag vackert lämna fram mitt körkort för granskning på Systembolaget. Kommer alltid på mig själv lite fånigt med att småle lite när det händer. Som en gammal kärring får jag hindra mig själv från att inte ge kassören när han frågar ”Får jag be om legitimation?”, en liten gliring eller kommentar i stil med; ”Jadå, det får du så gärna se – nu gör du min dag unge man”. Eller kanske; ”Ser du inte att jag fasiken är gammal nog att vara din mamma – jag fyller ju snart 40!?”.
Hur gammal är man egentligen? Som man ser ut? Som man känner sig? Vad är ålder? De siffror som står inpräntade på körkortet, som skicket på kroppens inre organ, som huden i ansiktet visar – med skrattrynkor, kråksparkar och allt vad det innebär. Med eller utan kärlekshandag och ”gäddhäng med sväng”. Med eller utan synliga ärr på utsidan. Ärr djupt inne som ingen kan se, ärren som sitter i hjärta och själ. Glädje och sorg.
Jag älskar geggamojja. Har alltid gjort. När jag går förbi en lerig pöl måste jag lägga band på mina impulser att inte ställa mig mitt i pölen, hoppa, kladda runt. Låta skorna ”sugas fast i smeten”. Sakta lyfta på fötterna och känna när det ”släpper”. Mitt ansikte fylls med samma härliga flin som vid uppvisande av körkortet på Systembolaget – fast med ett barns orubbliga glädje.
Man gör inte så när man ska fylla 36 år och har ett respektabelt arbete. Eller så är det preciiis sådana saker som jag kommer fortsätta med – så länge jag lever. Kanske bara lite i smyg. När ingen ser… Och om någon mot förmodan skulle råka ”komma på mig” så vet jag precis vad jag kommer svara; ”Ja, men geggamoja är ju så härligt, man kan ju inte låta bli. Och dessutom är jag ju faktiskt bara 36…”.
Jag blänger ner på yoghurtförpackningen. Tänk på, att ”Bäst före” inte är samma sak som ”Sista förbrukningsdag”. Och så fort det magiska datumet passerat så har jag ett helt nytt fantastiskt år på mig innan jag blir ”Bäst före” igen! Wohooo!
Där fick du!
