Idag var en sån här dag, en sån där mindre bra dag. Kan inte riktigt sätta ord på varför, men ni vet – vissa dagar så är man inte riktigt på topp. Mycket tankar som snurrar om än det ena än det andra. Helt enkelt en sån där dag då jag behöver träningen som allra, allra mest! Efter ett halvhyfsat pass med marklyft och annat så var det dags för sista övningen och då säger mannen som ligger bredvid på mattan och stretchar (jag hade sett honom tidigare, han stod bredvid mig och tränade när jag körde marklyft); ”Alltså, vilka marklyft du gör!
Idag var en sån här dag, en sån där mindre bra dag. Kan inte riktigt sätta ord på varför, men ni vet – vissa dagar så är man inte riktigt på topp. Mycket tankar som snurrar om än det ena än det andra. Helt enkelt en sån där dag då jag behöver träningen som allra, allra mest! Efter ett halvhyfsat pass med marklyft och annat så var det dags för sista övningen och då säger mannen som ligger bredvid på mattan och stretchar (jag hade sett honom tidigare, han stod bredvid mig och tränade när jag körde marklyft); ”Alltså, vilka marklyft du gör! När man såg dig göra dem, så förstod man ju hur de ska se ut! Nästa gång ska jag stå bredvid dig!”. Först så skrattade jag, som jag ju allt som oftast gör, innan jag faktiskt klämde ur mig ett ”Tack!”. Sen hör jag mig själv säga; ”…men det var tungt”. Och han svarar; ”Ja, det var det säkert. Men det såg bra ut när du gjorde dem”. Och jag insåg då två saker. 1. BRA att jag fick ur mig det där ”Tack’et” . Det är så svårt att säga ”tack” när man får en komplimang (oavsett vad det är för typ av komplimang man får). Men sen nr 2. Varför i HELA FRIDEN var jag tvungen att lägga till ”…men det var tungt”. Den där jävla bisatsen som egentligen svarar på komplimangen med att säga ”kul att du tycker att det såg bra ut, men jag tyckte jag var rätt mediåker för det var inte mina tyngsta lyft du såg så för mig var de egentligen inte så myket ”att hänga i julgranen” ”. Det är som när någon säger; ”Vilken snygg tröja du har”. Och man svarar; ”Tack…(och snabbt lägger till); ”…tycker du? Den här gamla trasan…”. Jag blir så trött på mig själv när jag inser att jag inte bara kan nöja mig med att säga TACK. TACK, tack, tack. Punkt! För när någon bemödar sig med att ge dig en komplimang , spontant, då är det sjutton den bästa presenten för självförtroendet man kan få! Möjligen att det är tillåtet att säga; ”Tack, vad glad jag blir av att höra det”. Den där komplimangen förgyllde hursomhelst min dag, som ju i övrigt var rätt kass så det betydde extra mycket just idag! Den fick mig att växa flera meter (typ)! Och Calle växte säkert också nån centimeter eller två, för det är ju en fin komplimang till honom också eftersom det är han som tränar mig. Så, nästa gång Maria, säg bara tack, njut, ta åt dig och knip sedan käft! Tack!
