Några tomma papper längst ner i botten. Resterna från den länsade korgen. Men lugn, det kommer påfyllning – det är ju många dagar kvar till jul. Ett par meter bort ligger redan en ny julgåva utspridd till allas stora glädje. Och förtret. Lust, sug och skamsenhet.
Mitt i kontorslandskapet ställs de. Så att man verkligen ska behöva ”skämmas” när man gräver ner händerna för att rota fram det ”göttigaste”. Men, även de ”äckliga” bitarna går åt till sist. Bara man ger det en dag eller två.
I två minuter lyckades jag hålla ut. Två ynka minuter! Springa allt vad jag har? Göra kullerbyttor? Armhävningar? Prata i telefon? Nej. Jag pratar om att: ligga alldeles stilla och stirra upp i taket. Vila. Vara helt ”tom i tanken”. Sen börjar det snurra…
Kontraster. Stark, välbyggd, tajt, tonad, smal, definierad, smidig, tung, tyngre, lätt. Hungrig. Mätt. Fitnessfestivalen. Ligger nyvaken på soffan i skenet av det första ljuset som tänts.
Jag tror att jag har en förmåga att se ”det stora i det lilla”. Men. Det är ändå väldigt sällan, för att inte säga att det nog aldrig riktigt hänt, som jag verkligen blir helt fängslad. Starstrucked!
Jag visste det! Haha! Nu är det bevisat! Cykeln är rena rama mirakelkuren! Helt appropå Cancerfondens forskning kring hur/att träning och en aktiv tillvaro förlänger livet (som jag skrev om i går och som ni kan läsa här: Träning och cancer) så har det faktiskt nu visat sig – i riktiga och rediga siffror – att vi alla genom att gå eller cykla 30 minuter om dagen 5 dagar i veckan istället för att åka bil eller kollektivt kan spara massor!
Det är snart ett år sedan jag kände den. Knölen. Det var ju bara två dagar kvar till julafton. Pang och bom! Vad gör man? Panik? Lugn? Efter ett par dagar av oro – skulle mitt liv snart ta slut – så visade det sig att just min knöl – just den där – var ofarlig. Knölen är kvar och varje månad när jag känner igenom brösten så känner jag den och påminns om hur skört livet är. Att ta tillvara de dagar man har. Men också att göra vad man kan för att leva längre.
Här sitter min knöl. Fortfarande. Men visade sig vara ofarlig.
Måndag igen. Tiden rusar iväg. Snart är det jul, nyår och sen börjar vi om på nytt igen. Livet är ju inte alltid så kul och lekande lätt som det ju ofta kan framstå i ett blogginlägg. Igår hade jag en rätt jobbig dag faktiskt. Men, istället för att tråka ut er med att berätta om det så tänkte jag idag istället bjuda på ”Marias recept för att få det att kännas lite, lite, bättre”!
”Kniiiiiiiiiip”. Vi stod och bytte om efter träningen…
– Och då fick jag ju rådet att prova ”Mamma mage”-appen, trots att jag inte ens fött barn, och det gjorde jag ju ett tag och det gav resultat. Men jag borde nog ha fortsatt…
Hörde en pågående diskussion och kunde (som vanligt) inte åta bli att lägga mig i;
– Ja, man måste fortsätta!
Igår avslutades arbetsdagen med det ”stora provet”. Jag hade tydligen lyckats med en ”favorit i repris” redan innan som var värd att fira, jag drog 100 kg i marklyft (igen!). Denna gången 2 set (1 rep) – men med bälte. Men det gick! Jag var tvungen att messa Calle på väg hem för att dubbelkolla vilken vikt det var. Jag var helt säker på att det ”bara” var 95. Jag har ju börjat lära mig nu att det oftast går bättre när jag själv inte vet hur mycket jag har på stången utan bara fokuserar på det jag ska göra, dvs. lyfta.
När jag tränar är jag naken. Ja, inte bokstavligt talat men bildligt. När jag springer, när jag lyfter, när jag kämpar och när jag sliter. Jag kan inte ”snacka mig ur” en burpee. Jag kan inte ”övertala” musklerna att hjälpa mig lyckas med en chin. Jag lyckas inte slå mitt personbästa på milen genom att vara teoretiskt kunnig. Jag lyfter inte tyngre för att jag ser snygg ut när jag gör det (och det gör jag ju inte – finns det nån som ser snygg ut då..?).
